- Hilsen.
Fick veta idag att det snöar i Stenstorp – på vår anläggning i där. Ajoj. Då blir allting så mycket knöligare för mina kollegor på Morgan Nyman AB. Att flytta och frakta, borsta av sig snö, skydda golv från smuts och smältvatten- frysa om fingrarna – halka runt. Säkert önskar någon av dem sig bort också – just när det känns som värst. Att arbeta med leveranser och byggnationer av våra villavagnar är fysiskt så att det förslår. Kroppen får sitt – det vet jag. Ihärdiga kolleger. I know.
Ett supergott gäng. Inte långt mellan skratten. Idag hade de fredagsfika med mumsiga kanelbullar. Det vet jag. Jag var inte där. Jag är här. På Costa del Sol.
Det börjar bli lite kyligare här nere nu. Fast det är sådant man inte kan säga högt så att ni hör det – ni som är hemma i Sverige. Då skulle ni blänga på mig och tycka jag är bra förmäten och larvig.
Det var 15 c imorse. I skuggan. Nordlig vind. Ni förstår. Lite brrrr. Till mitt försvar får jag skylla på människans konstitution i sig. Hur vi är funtade. Kroppen vänjer sig helt enkelt. Hade den inte gjort det så hade inte så många valt att bo i mörker eller kyla. Vi anpassar oss. Eller vad tror ni?
Här nere går man klädd i vinterkläder nu. Alltså pälskragar, man köper vantar och har kängor på sig. Jag envisas fortfarande med jeanskjol och linne. Långärmat på kvällen, kanske. Det välsignande är dock LJUSET. Det är det som är den FANTASTISKA VÄLSIGNELSEN med att vinterförvara sig här. LJUSET.
Det skymmer vid 19-tiden när vi hemma i Sverige får se solen försvinna vid halv 3 på eftermiddagen.
Ber att som hastigast få visa en bild på en fantastiskt god Paella, som goda vänner bjöd oss på ikväll. Ni förstår……….hur gott som helst.
Saker och ting ändrar sig. Hela tiden och överallt. Jag som egentligen tycker om förändring och SÖKER den aktivt. Roligt att pröva. Testa. Då trivs jag. Bara jag har en trygg bas jag kan jorda mig i. Själen måste få bo någonstans, där den får näring och kan ge kraft när det motvindar hårt i livet. Då går det an att svaja – för det gör det rejält ibland. Livet gör det.
Att vara yster och ha spring i bena betyder inte att jag aldrig sitter still. Det gör jag. Nu till exempel fast förnyelse ÄR kul. Inte för förnyelsens EGEN skull, utan för att det är roligt att vara nyfiken. Hur kan man annars få veta? Finns å andra sidan hur mycket som helst som jag avstår från. Droger är en sak. Höga höjder är en annan. Njurstuvning likaså. Finns njutning så att det räcker ändå. Nära.
Nu när jag ändå sitter här och filurar. Vart tog håret på mina ben vägen? Förr använde jag rakhyvel för att bli av med hårstråna där men lurvet har försvunnit där det en gång for fram över nejden. Jo, jag tycker ohåriga damben är lite finare än håriga. Smaksak. En del föredrar päron framför apelsiner, Ford framför Jaguar. Jag föredrar utan hår men alla får göra som de vill. Live and let live. Jag fick hårfritt med tiden.
Idag tar jag det lilla strået på ena vaden – eller ibland är det en hel hög – upptill 3 stycken samtidigt – mellan tumme och pekfinger och RYCKER bort det. Däremot har det börjat komma 1 styck lurv på höger sida om överläppen. Ett ovälkommet strå har börjat dyka upp emellanåt. DEN lilla odågan är däremot seg och sitter som berget – så där hjälper inga nyp med fingrarna. Där behövs starkare doningar. PINCETT OCH GLASÖGON!!!! Det är ju bra att man har att göra. Viktiga saker……………
Jo. Jag är djupare än så här. Jag lovar men ALLT lämpar sig inte för skrift. Ett förvuxet hårstrå på fel plats är inte ett trauma för mig. Inte öht. Egentligen. Bara noterar. Så som jag noterar allt annat som händer: Att jag har det vansinnigt bra i mitt liv. Inte sjuk ( såvitt jag vet ) och jag kan både springa och skratta. Har kärlek i mitt liv. Både ger och får. Kan njuta av solen under den mörka vintern. Lite tappade sugar ibland eftersom Lifvet drabbar en – men det är bara att tänka färdigt, bryta ihop och gå vidare. Att det ibland knirkar i knäna när jag reser mig upp. Att näsan växer – eller så är det huvudet som blir mindre. Att magen är mjukare utanpå än inuti. Ser och noterar. Herreminje.
Går inte in depression för det – att åldras är egentligen ett välsignat tillstånd – alternativet är värre. Däremot vet jag att det finns igenkänningsfaktor i det jag skriver. Några av er ler. I know. Man får ta emot förändringen med lite humor. Mitt sätt att hantera åldersnojan. Visst tusan är jag lite nojig över hur det ska bli. Än så länge har jag humorn och förnuftet att tillgå. Hur gör ni? Rynkorna är jag inte orolig för. Det handlar mer om rädslan för bli fastsatt i en gungstol på Hemmet.
Medan jag åldras sitter jag ner och gör halsband. Köpt pärlor hos Kinesen. Längtat länge. Nu blev det av. Någon som tror jag på något sätt tycker om om rosa och lila………….Räck upp en hand.
Då säger jag som den Älskade Fadern sa, när han skulle avlägsna sig och gå och lägga sig: Jag ber om att få enlevera mig.
Så då gör jag detsamma. Jag enleverar mig och önskar att ni får göra det samma när det blir dags. Glöm inte att borsta tänderna och dra ner rullgardinen ordentligt. Det ska vara mörkt när man sover. Har jag hört.
Kramheladan.
Annicka
www.villavagnar.com
www.unnadigresan.se
www.villavagnsbloggen.se