Hilsen.
Det är jag. Igen. Lördag ni vet.
Det regnar och blåser. Så jättebra. Öhöm. Fingers crossed. I alla fall att det regnar. Jordbruket behöver det. Inte jag. Men jag är inte världens centrum, så det är bara att stå tillbaka och vänta på bättre väder. Långt bak hittar ni mig. I princip osynlig även om jag gläfser ibland. Jag håller på att lära mig ÅTERHÅLLSAMHET. Går sådär. Mycket man ska pröva på i livet. Det KAN ju lyckas och då blir livet både stillsammare och billigare.
Jag ryser.
Inte någon större idé att putta ner fröer i krukorna, heller. Händer inte mycket där ändå. Inget ovan jord, i alla fall. Mina gröna fingrar börja sakta men säkert tvina och bli ljusbeigerosa. Originalfärgen. Säkert vackert det också, men nog saknar jag stunderna med näsan i jorden. Oh well. Min tid skall åter varda.
Alltid tyckt om att idka fritidsminijordbruk. Inga tunnland – bara metrar – men ändå. Lyxodling helt enkelt. Hade t o m en kolonistuga en gång för länge sedan. Min älsklingsplats på jorden var det. Odlade allt och lite till. Ca 150 kvm tomt och liten stuga. Gällde att ligga i och hålla efter kirskålen – den och jag tävlade om gunsten. Det gick jämnt ut, tror jag. Vi vann vartannat år. Att gräva i jorden och filura, flytta växer och peta ner fröer – I love it. Stress rinner av. Frustration likaså. Ilsketårar och sorgetårar landar i jorden och grödan gror. Rundgång. Kretslopp. Nya krafter och glada tankar. I like.
Herregud, det var tider det. Också. Har alltid arbetat MYCKET. Jättemycket. Alla möjliga jobb samtidigt. Förstår inte hur jag fick ihop det men det gjorde jag. Kostade säkert och som hundraåringen som ännu inte hoppat ut genom fönstret – kan man väl bara hoppas att rekylen blir mild. Milt skadefri. Har pressat mig hårt. Vissa gör det. Klagar inte – jag gjorde som jag ville. Det är roligt att leva – då får man se hur det går. Det har gått. Går fortfarande.
Har fått frågan om jag ”gått i barndom” och sysslar med åldersnoja. Döden, döden, döden – som Astrid Lindgren myntade. Vad skall jag svara på det?
- 1. Njae. Jag kåserar ju och levererar till varje lördag. Att driva med sig själv är lätt. Rumsrenare. Bättre att ha roligt på egen bekostnad än att ge sig på andra. Finns en igenkänningsfaktor som ingen kan ge sig på – eftersom någon ANNAN skämtar om sig själv. Jag, alltså. Jag bjuder på det. Finns outömliga mängder av små och stora händelser i en människas liv. I synnerhet när man levt ganska länge – vilket jag har – visar det sig. Om man tänker efter. Tänker gör jag. Ofta.
2. Njae. Framtiden har inte hänt än så jag MÅSTE hålla mig till dåtid och viss mån nutid. Förr var jag vildare än nu och när jag ser tillbaka så inser jag ju att jag faktiskt förändrats. Både utanpå och inuti. Herreminje. Titta på foton, minnas och visa? Mmmmm. Inte så utmanande som att lägga ut bilder på en 63-åring i rullskridskor och shorts – som en 29-åring. Förmildrande och förlåtande med en 29-åring som är passé än en äldre variant – med tanke på sociala mediers kranka klarhet. Jag skulle inte tåla det. Skyddar mig genom foton från förr. Jag skäms inte. Åldras med stil? Typ LADYLIKE? Det ordnar sig allt med det…..
3. Jo. Tänker att det för vissa av oss kan vara välsignat – även om det kanske inte är nyttigt att gräva ner sig. Känner inte att jag gör det. Däremot är mitt livspussel inte slut och jag vill göra mer av det som är en go´ Annicka – för det gagnar alla – och mindre av det som är någon annan. Då är det bra att gå tillbaka och se över vad som drivit mig och vad som sänkt mig. 1 + 1 = ungefär 2. Kan i alla fall klart konstatera att jag INTE sålt min själ till hårdrocken – apropå boktiteln, som jag hittade på biblioteket häromdagen. Känns bra och äkta på något vis. Man skall vara sann mot sig själv.
Så kan det gå när man frågar om jag sysslar med åldersnoja. Svar direkt. Döm själva.Troligen gör jag det. Eller inte. Spelar roll? Människor gör mänskliga saker. Jag gör som jag gör så blir det som det blir. Så länge jag inte trampar på någon annan av ren illvillighet – vilket inte skulle hända så länge jag har sinnet i behåll – så kör jag på med mina tankar om ditt och datt. Alltid någon som känner igen sig, har jag förstått………
Livet kan gå från livsfilosofier till böckling macka – det vet jag bestämt. Som barn var fredagskvällar och lördagskvällar lite heliga. Familjen samlad och vi hade mys med god mat. Tacos var inte uppfunnet och Syrran påminde mig nyligen om att jag ofta lagade maten. 10 cm höga pizzor med champinjonstuvning var en variant…….Jag minns dem som sprödbakade och tunna men det gör inte hon…………….Fniss.
En favorit som fortfarande står sig är Böcklingmackan. Jag har införlivat den hos oss och Maken tycker mycket om den. Också. Kanske ni? ”Lunchsmörgås”. Hittade receptet i mammas tummade receptpärm.
TIPS: Köp hel böckling och inte filén. En hel böckling räcker gott till 2 personer. I 2 dagar. Renare kött och saftigare. Ös på med rödbetorna. Åtminstone 4 dl. Futtigt annars. Mer smör i smeten eller bred brödskivorna först med smör. Gottgottigottgott.
Eftersom det är fredagskväll när jag skriver detta, så kanske ni kan pröva i helgen? Eller inte.
Så säger jag godafton eller godmorgon eller helt enkelt VÄLKOMNA TILL MIN VÄRLD. Inget om resor i denna blogg. Bara lite om villavagnar – men kåseriet/krönikan/bloggen författas i en sådan. Ju.
Maken har serverat mig en jordgubbsgin. Sippar långsamt. Snart blir det mat. Herr Janzon träder in i salen. Lite sill och kvällen är tillfyllest.
Kram på er. Det mesta löser sig – om ni nu tänker att det inte gör det. Lite tid, bara. Så brukar jag tänka när jag tvivlar på saker och ting. Oftast – löser det sig ju. ❤️ Just nu är det i alla fall som bäst. Igen.
Här och nu och oftast. När man tänker efter. Kram på er!!!
Ta-ta.
Anka
www.unnadigresan.se
Den Passionerade Lilla Resebyrån på Facebook
www.villavagnsbloggen.se
www.villavagnar.com
