Fiskhallen i Mölndals Bro

Hilsen.

Här sitter undertecknad och och våndas. Det är på håret att jag kåserar i afton. Huvudet tomt och magen full. Blivit bjuden på en delikat måltid med perfekt grillad ryggbiff samt ätit nyfångade räkor – världens bästa. Ett utsökt gott rödvin till – och i härlig gemenskap – och nu hänger ögonlocken på halv flagg.

Mina grönbruna vill nana kudden. Jag vet att om jag faller för frestelsen att låta bli att skriva, så kommer jag att ångra det imorgon. Ångra mig är inte min favoritsysselsättning, så jag kör på.

Man ä som man ä. Har man sagt, så har man sagt. Lördag är lördag och inget 11-kaffe utan några sanningens ord från undertecknad.

Imorgon bitti bär det av till Stenstorp och Morgan Nyman AB. Igen. Tufftufftåg. Om det kommer i tid och stannar där det ska i det dags det sagts, vill säga. Vad vet man, vad vet man. Dags att uppdatera sig och omfamna kolleger, vänner och villavagnar. Snappa upp det senaste och det som kan vara på G.

05.00 klämtar klockan och då blir det till att tassa upp och göra morgonritualen, sätta färg på delar av ansiktet och smyga iväg i arla morgonstund.

Veckan har varit full av praktikaliteter. Avslut och tillrättalägganden. Läkarkontroll och stämpel i rumpan på att denna kropp är av god kvalitet och kan begifva sig ut i Världen ett tag till.
På tal om rumpan. Nödvändig i många lägen och bra att sitta på t ex. Det som sitter utanpå kan man hålla kontroll på – innanmätet måste man kontrollera emellanåt. Det har jag gjort. Brukar ha koll på mig.  Utlämnad och lite ynklig. Å andra sidan får man vara glad att någon intresserar sig för akterdelen – när det så krävs. I vilket fall – godkänd. Inga konstigheter. Alla provsvar bra.

Intet fattas mig. Härligt. I denna väna ålder får man vara glad. Man ska ALLTID vara glad att ha hälsan, men allteftersom åren går, så kan det dyka upp än det ena – än det andra. Kroppen har ju levt, oh fröjd. Mycket kan pågå utan att man vet. Inget hafva dykt upp och väl är det.

Nog om det. Kollat. Signed, sealed and delivered. Jag är godkänd. Fri. Lycklig.

Dags för vinterförvaringen i solens land. Ett lyckodrag att lämna tunga ok, dra på sig resemanteln och dra iväg. Huset och ägodelarna sålda. Villavagnen kommer att välkomna oss när vi kommer tillbaka och dessemellan. Alltid redo. Fräsch och torr – bara att sätta på vattnet, värmepumpen, 4 mått kaffe i kaffebryggaren och voila. Bara att börja bo. Så hiskelens smart.

Ibland undrar jag vad ni – som läser mina rader – tänker om det här villavagnslivet. Om ni ens ägnar det en tanke? Om ni vet hur det ser ut i en villavagn? Egentligen. Om ni tror att det är som en husvagn? Egentligen. Om man bor trångt och om det ändå inte är lite B att bo som vi? Egentligen. Skulle vara kul att veta. Faktiskt.

I veckan träffade jag en barndomsvän – som jag inte sett eller pratat med på över 50 år!!! Förstår ni?? Mäktigt. Vi bodde på samma gata och var lekkamrater. Hängde ihop i vått och torrt. Hon flyttade med sin familj och sedan dess har vi inte haft kontakt. Hittade henne på Facebook, och så har vi kommunicerat där. Nu var det dags att ses.  SPÄNNANDE! Vi fann varandra direkt. 50 år är ingenting.

Jag var tvungen att bekänna en sak för henne, medan vi satt och åt lunch.

Så här är det: jag har alltid varit intresserad av fina kläder, tyckt att ”klackeskor” var jättefint. Att ha pärlhalsband och örhängen. Läppstift och att vara FIN. Minns att jag klädde ut mig hemma. Apelsiner innanför tröjan och därmed högbystad. Kan ha varit 10 år någonting.

Min barndomskamrats mamma var vacker, hade pärlhalsband, örhängen ( tror jag ) och bar ibland jumprar, där man kunde se liiiite, liiite av decolletaget. Jag minns att jag tyckte det var så vackert. Hela hon. Minns att jag vill se ut som hon, när jag blev stor. Minns att jag försökte kika över hennes axel ibland, ställde mig på en stol – för att kolla in lite bättre – och en gång blev jag väl FÖR på, så jag fick gå hem. Inte bra att drunkna i decolltage när man är tio år. Heller.

Min mamma var det vackraste jag visste, hon sydde kläder, hade läppstift och vacker hatt, röda skor med klackar och alltid fin i håret, men hon hade inget decolltage. Dessemellan hade hon städrock. Allt väl tillknäppt. I vilket fall lärde jag mig tidigt hur det låg till och har aldrig därefter ramlat ner i någons urringning. Kan fälv.

Och nu över till något helt annat.

Som infödd göteborgare och västkustbo är jag bortskämd med vad havet kan ge för godsaker. Tror inte det är mycket som slår det man kan hitta i en välsorterad fiskdisk på Västkusten. Kan rekommendera Fiskhallen i Mölndalsbro å det varmaste – helt makalöst fint sortiment. Färskt, välsmakande, hög kvalitet och stort utbud. Har inte hittat deras motsvarighet någonstans. Åk dit! Helt på mina rekommendationer utan någon som helst baktanke än den att ni skall njuta av det bästa – när ni väl gör det.

Allt emedan och hurusom. Jag skulle kunna hålla på en bra stund till, men saken är den att jag börjar bli enögd. Min vilja håller upp ett öga och min latmask trycker ned det andra. Jag måste helt enkelt sluta nu, så att jag hinner somna innan jag skall vakna. Ibland får man lyssna till kroppen. Nu när jag fått stämpel på rumpan och 168 cm godkänd. Får ta hand om både stämpel, rumpa och tillhörande kropp. Den skall räcka ett tag till, hade jag hoppats. Ju.

Må ni ha en supervecka. Läs en bok, baka en sockerkaka, putsa silvret eller sälj det. Bara ni trivs.

Kram hela dan.

Annicka

www.unnadigresan.se
Den Passionerade Lilla Resebyrån på Facebook
www.villavagnsbloggen.se
www.villavagnar.com